Problemet är sällan chefen. Det är allt hen ska hålla i ensam

En lagerchef går in i väggen. Ledningen letar efter en ny. Gärna någon starkare, mer erfaren, mer på det den här gången. Ett år senare går den nya chefen i väggen också. Mönstret upprepar sig. Slutsatsen som oftast dras är fel.

En roll som växt utan att någon märkt det

För tio år sedan innebar rollen som lagerchef oftast att hålla koll på bemanning, leveranser och en handfull rutiner. I dag förväntas samma person också vara dataanalytiker. Förändringsledare. Konfliktlösare. Den som håller i förbättringsarbetet. Ofta utan att någon extra tid eller resurs har lagts till rollen.

Kraven har vuxit i takt med att verksamheten blivit mer komplex. Rollen har inte vuxit i samma takt. Resultatet är en person som förväntas bära allt, ensam, med samma arbetstid som fanns för tio år sedan.

Varför nästa rekrytering inte löser det

När en chef går i väggen är den naturliga reflexen att leta efter en starkare kandidat. Problemet är att bördan är densamma. Oavsett vem som bär den. En kompetent person klarar den kanske ett år längre än en mindre erfaren. Förr eller senare möter de samma vägg, för väggen var aldrig personberoende från början.

Vi har sett samma sak hända gång på gång. En organisation anställer sin tredje eller fjärde lagerchef på fem år. Alltid med förhoppningen att den här gången ska det hålla. Sällan förändras något i själva rollen mellan rekryteringarna. Bara personen som ska bära den byts ut.

Vad det kostar, om och om igen

Varje gång en chef går i väggen betalar organisationen en rekryteringskostnad. En upplärningskostnad. En period av försämrad styrning medan rollen är obesatt eller ny. Den kostnaden är i sig betydande. Men den verkliga kostnaden syns kanske ännu tydligare i det som inte syns direkt. Personalen som tappar förtroende för ledningen. Förbättringsarbetet som avstannar varje gång rollen byter innehavare. Kunskapen som försvinner med varje avgång.

Räknat över flera år blir en instabil chefsroll en av de dyraste posterna i verksamheten. Samtidigt syns den sällan som en egen rad i något budgetbeslut.

Det handlar om en person

Bakom varje utbränd chef finns en person med familj, hälsa och ett liv utanför arbetet. Att gå in i väggen är ingen abstrakt organisationsfråga för den som lever igenom det. Det är sömnlösa nätter. En kortare stubin hemma. Ofta en lång väg tillbaka innan man känner sig redo att ta sig an ett liknande ansvar igen.

Att fortsätta rekrytera in i samma orimliga roll, om och om igen, är mer än ekonomiskt kortsiktigt. Det är att medvetet utsätta ännu en person för samma öde. I hopp om att just den här gången ska det gå bättre.

Ett typfall

En ägare till ett mellanstort lager rekryterade sin fjärde lagerchef på sex år. Varje gång hade kravprofilen skruvats upp något. Mer erfarenhet. Fler referenser. Ändå gick även den fjärde chefen samma väg som de tidigare, ut i väggen efter ungefär arton månader. Först när ägaren satte sig ner och kartlade vad rollen faktiskt krävde, mot vad en enda person rimligen hinner med, blev mönstret tydligt. Rollen var byggd för minst en och en halv person. Ingen kandidat, hur duktig hen än var, skulle någonsin klara den ensam. Lösningen blev inte en femte rekrytering. Det blev att flytta en del av ansvaret till en annan roll, redan innan nästa person började. Den femte chefen ärvde en roll som faktiskt gick att klara av, inte en som var dömd att misslyckas från första dagen. Två år senare satt samma person kvar, något som inte hänt en enda gång tidigare i bolagets historia.

Den ärliga bilden

Att lösa det här kräver att rollen själv förändras, inte enbart personen som innehar den. Uppgifter behöver fördelas om. Stöd behöver byggas in i vardagen, inte läggas till som ytterligare en punkt på en redan överfull lista. Det är ett arbete som kräver uthållighet över tid. Inte ett enskilt beslut vid en rekrytering.

De flesta ledningsgrupper förstår det här i teorin. Det svåra är att faktiskt göra något åt rollens utformning mitt i en pågående vardag. Det känns alltid enklare att hitta en ny person att sätta i den. Och hoppas att den här gången blir det annorlunda, utan att egentligen någonting förändrats.